unclouded.blogg.se

Nu på morgonen skulle jag förbereda inför tvättiden klockan 10, kom på att det var lite tvätt jag inte plockat in sedan förra gången, ca 5 plagg, när jag tar upp en tröja så skramlar det gott i fickan och jag tänker WTF?! Öppnar dragkedjan, stoppar in handen och vad hittar jag inte där. en 20-lapp, en tia och en enkrona, rackrans ja jag hade pengar i den tröjan sist jag hade den på mig. Det sägs ju att pengatvätt är något som till exempel maffian håller på med och att det ska vara väldigt lönsamt men jag vet inte om jag håller med, inte sjutton blev jag rikare av att tvätta pengarna. =P

 

Den här gången har jag iaf kollat alla fickor på det som ska in i maskinen kl 10. Vad jag inte förstår är hur det blev så mycket smutstvätt. Tycker inte det var längesedan jag tvättade senast men ändå har jag 2 stora kassar med tvätt, okay ena påsen är visserligen sängkläder till dubbelsängen plus två badlakan men ändå. Ska bli skönt när det är gjort iaf.

 

För en liten stund sedan fick jag värsta rycket dessutom, jag satt här i soffan, skönt tillbakalutad med datorn i knät och en kopp kaffe på armstödet. Plötsligt blev det väldigt ljust och varmt så jag vände blicken mot fönstret där det ljusa och varma kom ifrån, jag tror det var solen som var så ljus och varm men jag kan inte säga helt säkert, vad jag insåg var nämligen att jag hade ett halvt ton grus och annat smuts på mina fönster. Med andra ord kunde jag inte veta om det var solen eller inte. Där och då var det som om något slet upp mig ur soffan och använde mig som värsta marionetten för att få rent fönstren. Nu sitter jag här, det ljusa och varma är putsväck men jag ser iaf molnen utanför fönstren. ;oP 

 

Det blir en fullspäckad dag idag, ska förutom det jag redan gjort som jag skrivit innan tvätta mellan 10-13, efter det ska jag in till logopeden och kolla min röst sen ska jag möta upp älsklingen och åka hem till mitt andra "hem" för att förbereda inför visningen där imorgon. Mycket att göra när man ska flytta från 2 lägenheter till 1 men det ska bli gott när det är klart. Min visning igår var klockren btw, kl 12 ringer snubben och säger "Hej Paola heeeeeeeej!! Jag , vi prata på fredag och säga jag komma idag och titta på den din lägenhet. No jag ville kolla om när kanske jag kan komma." Jag säger att det passar bra efter kl 18. "Okay jag komma då och titta kolla på den" Kl 17:59 skicakr han ett sms där det står "Hej när kan vi kolla lägenhet . Tack" Jag hade inte mobilen på mig och svarade således inte omedelbart, jag menar jag väntade ju på att porttelefonen skulle ringa för guds skull, så 2 minuter senare ringer han. Jag studsar iväg till mobilen, tar upp den, trycker på svara och så lägger han på. Men jag ser givetvis smset och svarar att han kan komma nu som jag sa när vi talades vid tidigare under dagen. "Okay vi komma om en halv timma . Tack". Kunde han inte bara skrivit i första smset, kan vi komma och kolla lägenheten om en halvtimma? Nej, det hade varit jobbigt. =P

 

Jimmy och jag passar på att slänga ihop lite mat, tänker att vi kan äta den när de varit här i värsta fall. När 30 minuter har gått är vi färdigätna och jag muttrar lite om att min tv håller på att lägga av, jäkla skitprylar den är ju bara 10 år ca, vi går runt i lägenheten kontrollerar att allt ser bra ut, att porttelefonen har ljudet på, tittar ut genom fönstret.. Väntar lite till, 45 min har gått, kollar porttelefonen igen, tittar ut genom fönstret fortfarande inget. 55 min har gått och jag muttrar att han lika gärna kunde låtit bli att smsa och säga "vi kommer om en halv timma" när han ändå tänkte dyka upp när det passade honom. När han väl kom så tittade han på lägenheten 2 min och sedan tänkte han gå, då erbjöd jag honom att köpa min tvättmaskin om han ville eftersom det finns i lägenheten vi flyttar till, han skulle prata närmre med mig om det för han behövde en tvättmaskin och så kom vi fram till att han kanske skulle flytta in lite tidigare. 

Vore jäkla skönt att bli av med lägenheten tidigare så vi slipper 13000 i hyra i januari.

 

Nej, no more time for fun, dags attt ta tvätten!

Ha en underbart härlig dag raringar! =) <3

Sitter i min soffa, tittar ut på regnet som bara vräker ner utanför mitt fönster och tänker på kvälle/natten som gått. Ja igår var en tuff kväll/natt. Jag var i min lägenhet för första gången sedan min Fady fick somna in i fredags, Tilja hade åkt till Lidköping, Jimmy var i sin lägenhet och röjde, med mig var bara Buffy och Arsim. Det var som att det ekade tomt i lägenheten, så fort jag vände mig om såg jag för mitt inre hur Fady kom gående runt ett hörn, jag såg Buffys leksaker som Tilja brukade leka med ständigt och jämt och böjde mig ner för att ta upp dem och locka på Tilja så vi kunde leka. Varje gång så slog det mig att varken Fady eller Tilja var här. =(

 

För att jaga bort tomheten bestämde jag mig för att göra ett ordentligt röjande i lägenheten, har man fullt upp tänker man inte lika mycket. Jag började med att plocka ihop all reklam, attans vad mycket det blir egentligen, sen tog jag tag i alla saker som hamnat på "fel plats", jag tvättade av inne i badrummet efter det. Rullade ihop madrassen till min gamla säng och plockade in den i klädkammaren, tempurmadrasser är alltid bra att ha, sen skruvade jag av benen på sängen, tog den under armen och bar ner den till grovsoprummet. När jag kom upp i lägenheten igen bestämde jag mig för att damma lite, torkade av TV:n, TV-bänken, bokhyllorna och tavlorna på väggen. Tavlorna på väggen gjorde mig påmind om tomheten, i en av ramarna fanns ett kort på min älskade Fady, ja det är verkligen tomt utan honom.

 

När jag dammat färdig ryckte jag fram dammsugaren ur städskåpet och for runt med den i lägenheten, åter igen såg jag för mitt inre lille Fady snabbt som ögat slinka iväg och gömma sig, jag såg Tilja som rädd men ändå kaxig står framför dammsugaren och och stampar med tassarna. Jag skakade bort tankarna och fortsatte med dammsugandet. När det var klart blev det till att skura, jag insåg då också att jag måste köpa nytt moppgarn, "Note to self, köp nytt moppgarn", väl färdig skurat så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra så jag beslutade mig för att rengöra golvbrunnen i badrummet. Där och då kom jag fram till hur opraktiskt det är att ha ett badkar, brunnen sitter under badkaret, svåråtkomlig och väl dold vilket gärna leder till att man först och främst glömmer att den finns där, missar att rengöra den så ofta som behövs, den blir VIDRIG lagom till att man kommer på det och sen är det ett heltidsjobb nästan bara att få loss den så man kan rengöra. *iiiiisch*

 

När det var klart fanns det inte mycket att göra hemma, lägenheten var välstädat, klockan var mycket och ja, det var väl dags att ta sista promenaden med Buffy och sen lägga sig. Vi promenerade, borstade först Buffys tänder, sen mina, där efter intog vi sängen. Den stora, rymliga dubbelsängen, som brukar vara nästan lite för liten, i natt var den alldeles för stor och tom. I natt var den inte alls mysig, ingen Jimmy, ingen Tilja och ingen Fady, bara Buffy, Simmi och jag. Från 6 individer till 3 i en handvändning, det blev en tuff natt.

 

Nu sitter jag i soffan, med Buffy bredvid mig, han tittar först på mig sen på leksakerna som Tilja brukade leka med och sen mot dörren. Han tittar på Simmi som går runt i lägenheten och letar efter sin bror och den lilla vita fluffiga terroristen. Ja det är lite tomt här..

 

Idag ska någon snubbe komma och kolla på min lägenhet också, undrar om jag kan få honom att ta lägenheten lite tidigare och dessutom köpa min tvättmaskin. Vore jäkla bra faktiskt. ;)

På onsdag ska även Jimmys lägenhet visas så nu börjar det närma sig, snart är det dags att lämna L.A och flytta till Eriksberg, ska bli kul. =)

Ja då har lilla Tilja åkt till Lidköping, blev väldigt tomt hemma nu. Hon har under de månader vi haft henne hunnit bli en underbar liten familjemedlem men tyvärr är det svårt att ha henne när hon löper så hon fick åka iväg på "kollo" några veckor. Sen får hon komma tillbaka hit och bo hos oss igen om inte mamma hunnit bli bra så att Tilja kan bo hos henne.

 

Ska väl bli ganska skönt med lite sovmorgon, slippa all pälsvård och allt puttande på en så fort man slutar leka med henne men samtidigt har det varit kul med en hund som faktiskt vill leka med en. Ja det kommer bli lite tomt, från 4 djur till 2 på 2 dagar, det märks.

 

Ja jag har nog fäst mig vid henne mer än jag anat.. =/

 

 

Det är en varm augustidag året är 2003...

 

Min syster och jag är ute och promenerar hennes hund Shadow och en kompis hund Atlas. Det är strålande sol och vi bestämmer oss för att ta den långa promenaden nere vid vattnet. Vi går förbi utebadet och ner mot sjön, genar på stigen som alla badare har trampat upp istället för att ta den asfalterade cykel/gång banan. Det var ett tag sedan det regnade för stigen består av torr och fast jord istället för lera och vatten som den gör då det regnat.

 

Nere vid sjön låter vi hundarna gå lösa, även om både Shadow och Atlas älskar att springa iväg ut i vattnet, vi strosar fram och njuter av solen mot våra ansikten och pratar om allt och inget. Solen glittrar i vattnet och man ser Kinnekulle torna upp sig ute i vattnet. Om nu en kulle kan göra det..

 

Vi går i sakta mak ner förbi fotbollsplanerna där alla lag, stora som små, brukar träna. En av planerna heter Bävervallen, varför har jag ingen aning om, har aldrig sett några bävrar där. Några barn från campingen springer runt och jagar en fotboll på den stora grusplanen och på den övre av gräsplanerna spelar en annan campande familj kubb ser det ut som. På bävervallen står han med schäfrarna, kommer aldrig ihåg vad han heter även om jag har ett vagt minne av att jag faktiskt fått veta det. Vi kopplar Shad så hon inte ska springa fram och störa dem i träningen, Atlas kunde inte bry sig mindre. Han tränar där med sina tre schäfrar minst en timme varje dag,  iaf varje dag jag går där nere.

 

Så kommer vi fram till campingen, full med tält, husvagnar och små röda stugor. Folk överallt, både på campingen och nere vid vattnet. Barn springer runt i vattnet, de minsta i baddräkter med sött krås på och de lite äldre i vanliga men färgglada badkläder. Det ser skönt ut i vattnet men vi promenerar vidare, hundar får inte bada här. Vi lämnar folket bakom oss och fortsätter ner mot båtgården, där släpper vi ner hundarna till vattnet så de kan svalka sig. När vi går vidare bort från vattnet, passerar de stora röda smått förfallna båtskjulen, låter vi hundarna dricka ur kranen de har satt upp till de som tvättar sina båtar.

 

Nu kommer vi till cykelbanan som går mellan Stenhammar och centrala Lidköping, några glada ungdomar cyklar förbi oss med drickaburkar i handen, trädens grenar svajar i den lätta brisen och bilarna vrålar förbi uppe på vägen. Det är ändå ganska lugnt och skönt. Så kommer vi fram till campingens framsida vi går och småpratar när min syster plötsligt tittar upp mot busshållsplatsen, frånvarande ger mig Shadows koppel och säger, "här, håll, jag såg något." Jag tar emot kopplet och följer hennes blick, ser bara högt gräs och några tallar runt busskuren, nej vänta! Där i gräset precis bara en meter från vägkanten vid en av tallarna ser jag, ett litet, litet svart öra. Precis då säger min syster, "Det ligger två jättesmå kattungar här!". Jag kortar hundarnas koppel och närmar mig försiktigt samtidigt som hon lyfter upp de livrädda små knytena. Vi får vira in dem i min skjorta för att hindra dem från att riva sönder oss med sina små sylar till klor. "Åh herre gud, de ryms båda i mina händer, de kan inte vara många veckor." De små knytena var så söta men otroligt vilda av rädsla, en var svart korthårig med vit nos, vit bringa och vita ankelsockar och den andre lite fluffigare päls, tigerrandig lite åt något konstigt guldgrått håll och vita knästrumpor.

 

Vi måste se till att de får i sig lite vätska, de är väldigt uttorkade. Vi går förbi pizzerian, syrran går in och frågar om hon kan få en liten burk med vatten. Vi försöker få i dem några droppar vatten med pizzagrabbarna stirrande och sägande , "Äh. gå tillbaka med dem och lämna dem, de kommer ändå inte överleva." Nej, de ska iaf få en chans!" svarar vi. "Om ni inte är snälla så döper vi dem efter er" säger jag och håller upp den lille svarte. "Hej lille vän, ska du heta Arsim, ja det passar dig jättebra!" så klappar jag den andre på huvudet och säger "Och då får du bli lille Fady!".

 

Så beger vi oss av hemåt samtidigt som vi ringer mamma och berättar, "Ja, två stycken, de är pyttesmå." Mamma kommer och möter oss hemma hos mig. Jag springer ner och köper modersmjölksersättning och en nappflaska på apoteket och så ska det matas. Mamma har under tiden kollat på de små raringarna och kommit fram till att de precis öppnat ögonen och således är ca 4-5 veckor gamla. Vi får inte i dem mjölken, gissar att de är för uttorkade och försöker droppa lite vatten i munnen på dem. En droppe vatten, vänta 10 min, en droppe vatten och vänta. Så fortgick det ett tag och vi fick i dem lite men inte tillräckligt och dessutom var de otroligt kalla trots det varma vädret. "Mamma" sa jag, "de kommer aldrig överleva natten". Mamma sätter på ugnen på lägsta värme och säger åt mig att hämta en handduk. Ja det låter helkonstigt men vi tog de små knytena och lade dem på en handduk på gallret i nedre delen av ugnen med luckan öppen, där satt de en stund och gottade sig. Så var det samma visa igen, ut med den ene ge en droppe vatten och in igen, samma sak med den andre.

 

Mamma och min syster gick till slut hem och kvar blev jag med två små kattungar och min Lucky, katten jag redan hade. Han undrade vad i hela friden det var jag hade i ugnen som var så intressant för mig. Hela natten satt jag uppe och gav en droppe vatten till de små med jämna mellanrum. Trots detta fick jag inte i dem tillräckligt för att de skulle återhämta sig. På morgonen ringde jag mamma och sa att de började bli så slöa, "vi måste ta dem till veterinären". Sagt och gjort, upp med de små i en bäddad kartong och iväg till Blå Stjärnan. Veterinären tittar på dem, lyfter skinnet i nacken på dem, tittar lite till och konstaterar som vi att de är uttorkade och att det inte är säkert de överlever vad vi än gör. Men eftersom jag ville ge dem en chans sa jag att hon måste göra det hon kan så hon sprutade in vätska i nacken på dem så de fick en större dos snabbt. Sen var det bara att låta dem vila, ge dem modersmjölksersättning om de ville ta flaskan, sen vänta och se.

 

Vi åker hem och fortsätter med vatten med jämna mellanrum, in i ugnen för att sova och så höll det på. Efter någon dag har de små raringarna hunnit vila upp sig något, så jag blandar mjölkersättningen i flaskan och sätter flaskan till lille Fadys mun, han är så hungrig att han låter som värsta vildjuret som sliter sönder sitt byte när han tar sig an flaskan. Han äter tills magen ser ut som en liten pingisboll och sen somnar han. När lille Arsim tar flaskan och äter han med blir jag så lättad, de kommer överleva!

 

Ugnen byts mot en mysigt bäddad kartong och det är många turer med matningen. En eftermiddag sitter mamma och jag och dricker kaffe när jag hör en av dem jama i lådan i vardagsrummet, jag snabbar mig dit och lyfter upp lille "Simmi" som jag kommit att kalla honom ibland. "Schhh, väck inte din bror!" viskar jag i hans lilla ludna öra, "kom så ska du få lite mat i magen. Vi sitter helt lugnt i köket, Simmi med flaskan mellan tassarna ivrigt sugandes för att mätta en hungrig liten mage, när vi plötsligt hör värsta dödsskriet. Tur mamma höll kattungen för jag flyger upp så häftigt att jag nästan slår omkull bordet och rusar iväg till vardagsrummet i tron att Fady vrider sig i dödsplågor av någon anledning. Så ser jag honom i lådan, han springer runt i lådan, klättrar på kanten och skriker helt förtvivlat, så slår det mig det är ingen fara med honom han letar efter sin bror.

 

Jag lyfter upp, håller honom tätt, viskar lugnande ord i hans lilla öra och tar honom med mig ut i köket där Arsim har ätit klart och just nu leker förnöjt med mammas finger. Fady som jag ställt ner på bordet tultar fram till honom och klänger sig fast vid honom en stund, som om han tänkte "Åh, brorsan, jag älskar dig!" 

 

 

Det är en strålande vacker, kylig oktoberdag 2012, det finns lite moln på himlen men solen skiner till och från. De kvarvarande löven på träden är orangea och gula om vartannat, det borde vara en underbar dag men det är det inte. 

 

Idag är en sorgens dag...

 

En dag som jag visste skulle komma men hoppats att jag som genom något mirakel skulle slippa. Min älskade Fady, den lille trulsen som låg i ugnen för 9 år sedan, det är hans sista dag idag. Min lille tjockis som för bara 6 månader sedan vägde gott och väl 8-9 kg måste få somna in troligen pga cancer. 

 

För några månadader sedan började han tappa vikt lite smått, jag tänkte, vad bra äntligen har han insett att han inte behöver äta ihjäl sig. Simmi däremot som alltid varit något smalare hade "tagit över" Fadys vikt, så nu var Fady nästan normal viktig och Arsim en liten tjockis. Jag oroade mig inte för honom alls eftersom han fortfarande åt som han skulle och gick på lådan som vanligt. Men för någon månad sedan började han äta allt mer sporadiskt av sin kattmat, men han nallade gärna av hundarnas mat så jag tänkte att han tröttnat på sin mat. De hade ju trots allt ätit den under 8,5 år. Så när det någon vecka senare var dags att inhandla kattmat bytte jag foder, till ett med mycket näring i men som ska vara bra för stereliserade katter. Han blev jätteglad när han fick första portionen och åt riktigt bra. Jag blev lika glad jag, det var bara fodret tänkte jag. 

 

Men det var det inte, han åt mindre och mindre, på någon vecka hade han gått ner massor. Han sov mycket och slutade helt att brottas med brorsan som han alltid brukar göra. Jag försökte byta till blötfoder, ge honom grädde och vitaminer men inget hjälpte. Han åt bara lite, gick ner mer och mer, väger knappt 2 kg längre, har nästan inte ätit alls på en vecka som jag vet och igår var jag tvungen att fatta ett av mitt livs svåraste beslut. Jag ringde Blå Stjärnan och bokade tid för Fady, den tiden blev ikväll kl 18..

 

Hur ska jag klara att släppa mitt lilla knyte?

 

Hur ska jag kunna ta farväl?

 

Hur ska jag kunna stoppa tårarna, tårarna som redan rinner... ='(

 

 

Älskade lille Fady, vilken glädje du skänkt oss!

Väldigt ofta läser jag i tidningarna om brottslingar som fått låga straff för sina kriminella handlingar, brottslingar som överklagar och får dessa redan låga straff sänkta, det gäller allt ifrån mord till sexbrott mot barn. Man läser om politiker som fifflar och gör ogiltiga avdrag som kommer undan med en "smäll på fingrarna". Det kan göra mig så ARG! Speciellt när man vet att de som är kriminella blir behandlade med "silkesvantar" medan våra gamla och våra sjuka blir behandlade som skräp och sämre än det!

 

Min mamma är inte välsignad med bra hälsa, hon har haft det tuff större delen av sitt vuxna liv men har kämpat på. Hon har fibromyalgi, diabetes, reumatiska besvär, kärlsjukdomar mm. Hon har dålig blodcirkulation i benen och därför bestämde sjukvården sig för att operera på henne. Läkaren lovade mamma att hon "kommer vara ute och springa i skog och mark på nolltid", detta var fyra år sedan och idag sitter hon i rullstol och har förlorat höger ben. Hon trodde nämligen på läkaren och genomgick operationen i tron att hon året efter skulle kunna gå ut i skogen och plocka svamp, något som är ett av mammas största nöjen, men istället för att ordna så hennes dåliga ben blev bra gjorde operationen att hennes bra ben blev så dåligt att hon nu i våras fick göra en låramputering.

 

Detta var dock inte allt mamma råkade ut för i våras, hon fick opiumpreparat och efter det morfin mot smärtan innan de amputerade benet eftersom hon hade massa sår och infektioner som hon dessutom åt antibiotikakur efter antibiotikakur för. Dessa olika mediciner hon fick var inte kompatibla med mamma eller varandra utan ledde till att mamma började hallucinera. Helt oskyldigt började hon se hundar och hundvalpar istället för snödrivor utanför lägenhetsfönstret men innan läkarna upptäckte att mamma inte tålde morfinet de hade ordinerat henne så hade hallucinationerna blivit värre. Bland annat ringde hon mig och mina systrar helt förtvivlad eftersom hon trodde att jag tagit in hennes lilla hund Tilja och avlivat henne. Vad som i själva verket hade skett var att jag och mamma dagen innan kommit överens om att Tilja skulle bo hos mig och min hund Buffy tills mamma mådde bättre. Det var fruktansvärt att få det samtalet när jag satt på jobbet, jag kände mig så hjälplös när jag inte kunde få mamma att sluta gråta i telefonen, trots att jag gång på gång försäkrade henne om att Tilja var livs levande hemma hos Buffy och att jag ALDRIG skulle kunna göra något sådant!

 

När de äntligen insåg att det var medicinernas fel att mamma hallucinerade så tog de bort morfinet så att mamma kunde bli bättre och få ordning på tankarna. Strax där efter fick hon höra att hon riskerade kallbrand i benet om de inte amputerade det och min mamma tog beslutet att som hon säger lägga sig under kniven.

Någon dag efter operationen hälsade jag och min ena syster på mamma på sjukhuset och hon såg så otroligt liten ut. Så mager och blek, det var riktigt skrämmande, men ändå på rätt gott humör. Jag har alltid förundrats över hur mamma kan vara så stark!

 

Efter operationen så var det dags för en vårdplanering, så man kunde komma överens om hur mamma på bästa sätt skulle kunna åka hem och ha ett så normalt liv som möjligt med den vård hon behövde. Min mellersta syster bad om att få delta i planeringen men kommunen vägrade ha den på en dag och tid som passade, som tur var hade vår andra syster möjlighet att närvara. På den här vårdplaneringen sa de att mamma var tvungen att flytta till serviceboende eftersom det skulle dröja innan hon kunde börja använda protes och kommunen var helt enkelt inte villiga att installera en handikappshiss upp till mammas nuvarande lägenhet när det fanns lediga platser på serviceboende. Mamma som inte hade hunnit smälta att hon förlorat sitt ben, var handikappad och inte skulle kunna gå upp för de 7 trappstegen till sin lägenhet sa att hon ville bo kvar där hon bodde. Kommunen vägrade att  ordna med en "trapphiss" så mamma kunde ta sig ut själv, deras "utmärkta" lösning på problemet var en trappklättrare. Mamma ska alltså ringa färdtjänst och be dem komma med trappklättrare varje gång hon vill komma ner eller upp för trapporna utanför lägenheten. Hon får betala 46;- för att komma ner för trapporna och ytterligare 46:- för att komma upp igen, ja det är helt sjukt! Mamma ska betala 92 :- varje gång hon vill komma ut ur sin lägenhet, 92 kronor för att ta sig nerför och uppför 7 (!!!!) trappsteg, det är 6.50:- för varje trappsteg. Hon har 2 trappklättrare gratis varje vecka så enligt kommunen har mamma rätt att komma utomhus 1 gång i veckan. Det är helt sanslöst! Säg att mamma vill komma ut en gång om dagen skulle det kosta henne 552:- extra i veckan, eller 2208:- extra i månaden.

 

Mamma har nu försök prata med kommunen flera gånger om att få flytta till serviceboende eftersom benet inte läker som det ska så hon kan använda protesen och de vägrar fullständigt att installera en trapphiss. Svaret när mamma nu VILL flytta till ett serviceboende är, "du är alldeles för UNG för att få en servicelägenhet. Sök en lämpligare lägenhet på den ordinarie bostadsmarknaden istället eller vänta tills din hyresvärd byggt sina tillgänglighetsanpassade hus" FÖR UNG!?? Mamma har väl knappast blivit YNGRE sedan i våras när de ville att hon skulle flytta till serviceboende?? Och att söka lämpligare lägenhet på ordinarie bostadsmarknaden? Det är för det första bostadskö även i Lidköping för att inte prata om att antalet tillgänglighetsanpassade lägenheter inte är direkt stort heller. Det kan dröja ÅR innan mamma får en "vanlig" lägenhet och husen mammas nuvarande hyresvärd ska bygga är klara först om TVÅ ÅR!

 

MAMMA ÄR INTE KRIMINELL, VARFÖR SKA HON SITTA INLÅST?!

Varför får folk som begår brott villkorligt och kan leva ett nästan normalt liv ute i det fria när min mamma är fången i sitt eget hem?? 

Brottslingar har mer frihet än vad mamma har, mer förmåner.

Mamma har som jag skrev tidigare en liten hund, Tilja. Förutom några veckor i sommras så har mamma varit tvungen att lämna ifrån sig Tilja och låta henne bo hos mig i Göteborg eftersom mamma inte kan komma ut ur lägenheten och rasta Tilja. Hemsjukvårdens första kommentar när jag och min pojkvän kom hem med Tilja till mamma samma dag mamma kom hem från korttidsboendet efter operationen var, "Den här får du göra dig av med, det är inte på tal om att du ska vara uppe och springa med en hund nu när du amputerat benet!" 

DEN HÄR FÅR DU GÖRA DIG AV MED!!?? Tilja är mammas sällskap, hennes livsglädje, mammas anledning att kämpa vidare trots allt och de tycker mamma ska göra sig av med Tilja? VARFÖR?

Vilket BROTT har mamma begått för att inte bara bli fången i sitt eget hem utan även enligt hemsjukvården behöva göra sig av med sitt husdjur?

 

MAMMA ÄR INTE KRIMINELL, VARFÖR SKA HON STRAFFAS?!

 

Jag blir så arg när jag sitter här med Tilja vid min sida och vet att mamma sitter och saknar henne varje sekund som går bara för att kommunen inte vill att mamma ska kosta dem pengar. Det är helt okay att lägga pengar på att brottslingar ska ha bra mat, tv och dator i fängelset men att ge mamma möjligheten att ta sig ut på en promenad varje dag och möjligheten att få ha sin hund hos sig, ja, det vill de inte besvära sig med.

 

MAMMA ÄR INTE KRIMINELL, HON FÖRTJÄNAR ETT NÅGORLUNDA NORMALT LIV!

HON FÖRTJÄNAR ATT HA SIN HUND HOS SIG!

 

 Mamma och Tilja när vi var och hälsade på henne på korttidsboendet innan hon fick komma hem efter operationen.

När jag skulle fixa frukost idag fick jag syn på uppsägningsbekräftelsen på min lägenhet, det fick mig att automatiskt stanna upp och se mig omkring. Jag har aldrig varit den som flyttar ofta, min förra/första lägenhet bodde jag i 10 år i (10 år och 3 månader för att vara extakt), men nu finner jag mig nära en ny flytt trots att jag flyttade hit till L.A/Södra Lövgärdet för bara strax över ett år sedan. Ändå känns det inte konstigt eller skrämmande alls som det gjorde när jag skulle lämna min "lya" i Lidköping. 

 

Det var inte det att jag skulle byta Lidköping mot Göteborg, Drömstan mot Södra Lövgärdet utan det faktum att jag skulle lämna mitt hem. Jag älskade den lägenheten! Den var helt "JAG", det blir lätt så efter 10 år, man hinner få lägenheten renoverad precis som man själv vill ha den. Ibland lite mot hyresvärdens godkännande men det funkar alltid. ;) 

 

När jag sitter här i lägenheten i L.A känns den inte som jag, den är sunkig, förvirrad och helt enkelt trist. Hade jag inte varit i stort behov av en flytt just där och då så tror jag att jag skulle väntat på en bättre lägenhet. Nu kanske jag ska förklara också vad jag menar med att lägenheten är "förvirrad", ja det är ju inte så att den springer omkring och säger "har jag varit här förut?" "Vem ställde den där?" "Har du sett, gaah, vem är du!?" utan den är förvirrad på ett annat sätt. ;) 

 

Man kommer in i hallen, den är beige, sen till höger har vi det alldeles underbara vardagsrummet som är ljust rosa-lila och till vänster om hallen har vi köket som är mörk militär grönt, jag menar VAAAA!? Det är som en hel färgpalett där inga av färgerna passar ihop alls! Sovrummet däremot gillar jag men det kan bero på att jag fick det omtapetserat när jag flyttat in eftersom snubben som bodde här innan hade barn som trodde de var Picasso och väggarna var deras canvas.

 

Ännu en morgon, fast en helt ny en.

Som vanligt blir det lite kaffe och modern country musik med datorn i knät och djuren bredvid mig i soffan.

 

Kaffe är en otroligt bra "uppfinning" tycker jag, doften när du öppnar ett nytt paket med kaffepulver, jag kan stå där och bara njuta av den någon minut innan jag häller upp pulvret i burken. Sen har vi doften av nybryggt kaffe på morgonen, när man passerar ett café eller varför inte när man passerar ett öppet fönster och doften gör att man bara vill stanna upp och njuta. Ja, kanske är jag lite tokig i alla fall, men det bjuder jag på. Kaffe på morgonen är något som helt enkelt måste få finnas. Fascinerande också med kaffe att alla har sitt alldeles egna sätt att dricka det. Svart, med socker, bara mjölk, mjölk och socker, en bit, två bitar, med grädde, varmt, kallt, stora och små muggar. Sen har vi givetvis de som inte dricker det alls, de människorna förbryllar mig lite. ;o)

 

För att gå in på något annat som förbryllar mig, jag har faktiskt aldrig riktigt förstått varför speciellt Sverige har så galet mycket emot modern country. Det är riktigt skönt att lyssna på. Mitt absoluta favoritband inom den genren är Rascal Flatts, jag upptäckte dem för ca 3 år sedan om jag inte minns fel, jag har redan 6 av deras album och har ännu inte hittat en enda låt som jag bara tycker är halvbra. Visste ni att det är just Rascal Flatts som sjunger låten "Life is a highway" i filmen Cars? Bra låt tycker jag! En annan låt jag absolut tycker man borde lyssna på med Rascal Flatts är "Ellsworth", den texten är otroligt gripande och sätter ord på hur speciellt äldre personers minne fungerar. Ta bara raden "Tomorrow she won't remember what she did today, but just ask her about Ellsworth, Kansas, 1948." I många fall är det sant,de minns inte vad de gjorde igår men kan helt glasklart berätta om sin ungdom och sitt livs kärlek. 

Det är måndag morgon, här sitter jag med datorn i mitt knä och BLOGGAR! Det hade jag väl aldrig trott!

 

Mycket är på G i mitt liv nu eller snart iaf. Ska få nytt balkongräcke idag, de var här och mätte det i April-Maj någon gång och ja, nu ska de byta ut det äntligen. Snubben som ska byta ut det är lite, ja jag vet inte, han känns lite "awkward".. Men så länge han byter ut balkongräcket och sedan knallar vidare så ska jag väl inte behöva bry mig allt för mycket. 

Tycker bara det är roligt att "analysera" folks personligheter eller tänka ut hur deras liv kan se ut bara genom att se dem.

 

Som en tjej jag såg när jag pendlade till Göteborg innan jag flyttade. Jag såg henne varje kväll när jag åkte hem, hon var alltid klädd i något som stack ut. En kväll hade hon blå manchester kjol med rosa strumpbyxor och millitär kängor, till detta hade hon en gul duffeljacka hon hade rastaflätor i håret, tjockbågade glasögon och en hatt som såg ut att komma från 1920-talet . Det låter jätte fult när man skriver det så här men det roliga är att det på något sätt fungerade ihop. Hon var klädd i liknande "outfits" varje kväll, oförutsedda detaljer och spännande färger. Jag satt där när jag väntade på mitt tåg och funderade på hur hennes liv såg ut. Kanske var hon skulptör eller med i något band? Eller var hon konstnär? Ja jag var helt säker på att hon hade något sorts kreativt arbete eller liknande.

 

Så en kväll när jag skulle med tåget hem fanns det bara en enda ledig plats kvar och det var vid henne, hon satt med böcker, anteckningsblock och pennor till överflöd och jag kunde inte låta bli att snegla lite på det hon gjorde. Vad jag skrattade för mig själv när jag såg vad det verkligen var hon sysslade med, hon läste psykolingvistik, jag tänkte för mig själv "vad i h-e är det för något?" När jag kom hem den kvällen googlade jag det och kom fram till att det tydligen handlar om hur man tänker ut tankar och formar om dem till ord och meningar and the other way around. Ja men se där, det hade jag väl aldrig trott!

 

Tillbaka till nutiden, eller ska vi ta en tripp till "framtiden" istället. En av alla dessa saker som ska hända i mitt liv är att jag som så länge varit skoltrött tänker börja studera. Den 6/11 är det dags att ansöka och den 7/1 är det skolstart. Det kommer bli lite back to basics studier, Svenska 2 (eller Svenska B som det hette förr), Engelska 6 (som är ett annat ord för Engelska B, hur 2 och 6 båda kan vara B kurs förstår jag inte dock), det blir lite Matematik 2b (Matte B) och även lite Samhällskunskap 1b (Samhällskunskap A alltså även om det heter b ;) ).

Jag ser faktiskt fram emot att börja skolan igen, vill att tiden ska gå fortare och att det ska bli januari. Jag vill börja skolan igen och är fylld av förväntan inför att börja studera igen. Det hade jag väl aldrig trott..

 

Ska vi gå lite bakåt i tiden nu kanske.

Vi sticker bakåt till lördag kväll, lördag kväll som tog mig ännu längre bakåt i tiden, back to the 70's. Ja det är sant, jag var på 70-tals cabaret i lördags. Mitt hjärta, min älskade Jimmy och jag var på Park Lane med hans familj för att fira han härliga mamma. Hon fyllde visserligen år i juli men det bestämdes att hon skulle bli bjuden på den här showen som födelsedagspresent. Det var ganska trevligt faktiskt, tre rätters middag med skaldjurspaté till förrätt, filé black&white och after eight päron plus då showen på detta. Eller ska jag kanske säga att showen i mina ögon var det bästa (bortsett från sällskapet) med kvällen. Det hade jag väl aldrig trott..

 

Tror jag nöjer mig här för idag, jag menar, måste ha något att blogga om imorgon också.. Hmm... jag bloggandes.. ja det hade jag väl aldrig trott. ;oP

Ha en bra dag raringar och kolla gärna in imorgon så kanske jag har skrivit något nytt. ;o)

 

Puzz <3