Mamma är inte kriminell, varför ska hon sitta inlåst?
Väldigt ofta läser jag i tidningarna om brottslingar som fått låga straff för sina kriminella handlingar, brottslingar som överklagar och får dessa redan låga straff sänkta, det gäller allt ifrån mord till sexbrott mot barn. Man läser om politiker som fifflar och gör ogiltiga avdrag som kommer undan med en "smäll på fingrarna". Det kan göra mig så ARG! Speciellt när man vet att de som är kriminella blir behandlade med "silkesvantar" medan våra gamla och våra sjuka blir behandlade som skräp och sämre än det!
Min mamma är inte välsignad med bra hälsa, hon har haft det tuff större delen av sitt vuxna liv men har kämpat på. Hon har fibromyalgi, diabetes, reumatiska besvär, kärlsjukdomar mm. Hon har dålig blodcirkulation i benen och därför bestämde sjukvården sig för att operera på henne. Läkaren lovade mamma att hon "kommer vara ute och springa i skog och mark på nolltid", detta var fyra år sedan och idag sitter hon i rullstol och har förlorat höger ben. Hon trodde nämligen på läkaren och genomgick operationen i tron att hon året efter skulle kunna gå ut i skogen och plocka svamp, något som är ett av mammas största nöjen, men istället för att ordna så hennes dåliga ben blev bra gjorde operationen att hennes bra ben blev så dåligt att hon nu i våras fick göra en låramputering.
Detta var dock inte allt mamma råkade ut för i våras, hon fick opiumpreparat och efter det morfin mot smärtan innan de amputerade benet eftersom hon hade massa sår och infektioner som hon dessutom åt antibiotikakur efter antibiotikakur för. Dessa olika mediciner hon fick var inte kompatibla med mamma eller varandra utan ledde till att mamma började hallucinera. Helt oskyldigt började hon se hundar och hundvalpar istället för snödrivor utanför lägenhetsfönstret men innan läkarna upptäckte att mamma inte tålde morfinet de hade ordinerat henne så hade hallucinationerna blivit värre. Bland annat ringde hon mig och mina systrar helt förtvivlad eftersom hon trodde att jag tagit in hennes lilla hund Tilja och avlivat henne. Vad som i själva verket hade skett var att jag och mamma dagen innan kommit överens om att Tilja skulle bo hos mig och min hund Buffy tills mamma mådde bättre. Det var fruktansvärt att få det samtalet när jag satt på jobbet, jag kände mig så hjälplös när jag inte kunde få mamma att sluta gråta i telefonen, trots att jag gång på gång försäkrade henne om att Tilja var livs levande hemma hos Buffy och att jag ALDRIG skulle kunna göra något sådant!
När de äntligen insåg att det var medicinernas fel att mamma hallucinerade så tog de bort morfinet så att mamma kunde bli bättre och få ordning på tankarna. Strax där efter fick hon höra att hon riskerade kallbrand i benet om de inte amputerade det och min mamma tog beslutet att som hon säger lägga sig under kniven.
Någon dag efter operationen hälsade jag och min ena syster på mamma på sjukhuset och hon såg så otroligt liten ut. Så mager och blek, det var riktigt skrämmande, men ändå på rätt gott humör. Jag har alltid förundrats över hur mamma kan vara så stark!
Efter operationen så var det dags för en vårdplanering, så man kunde komma överens om hur mamma på bästa sätt skulle kunna åka hem och ha ett så normalt liv som möjligt med den vård hon behövde. Min mellersta syster bad om att få delta i planeringen men kommunen vägrade ha den på en dag och tid som passade, som tur var hade vår andra syster möjlighet att närvara. På den här vårdplaneringen sa de att mamma var tvungen att flytta till serviceboende eftersom det skulle dröja innan hon kunde börja använda protes och kommunen var helt enkelt inte villiga att installera en handikappshiss upp till mammas nuvarande lägenhet när det fanns lediga platser på serviceboende. Mamma som inte hade hunnit smälta att hon förlorat sitt ben, var handikappad och inte skulle kunna gå upp för de 7 trappstegen till sin lägenhet sa att hon ville bo kvar där hon bodde. Kommunen vägrade att ordna med en "trapphiss" så mamma kunde ta sig ut själv, deras "utmärkta" lösning på problemet var en trappklättrare. Mamma ska alltså ringa färdtjänst och be dem komma med trappklättrare varje gång hon vill komma ner eller upp för trapporna utanför lägenheten. Hon får betala 46;- för att komma ner för trapporna och ytterligare 46:- för att komma upp igen, ja det är helt sjukt! Mamma ska betala 92 :- varje gång hon vill komma ut ur sin lägenhet, 92 kronor för att ta sig nerför och uppför 7 (!!!!) trappsteg, det är 6.50:- för varje trappsteg. Hon har 2 trappklättrare gratis varje vecka så enligt kommunen har mamma rätt att komma utomhus 1 gång i veckan. Det är helt sanslöst! Säg att mamma vill komma ut en gång om dagen skulle det kosta henne 552:- extra i veckan, eller 2208:- extra i månaden.
Mamma har nu försök prata med kommunen flera gånger om att få flytta till serviceboende eftersom benet inte läker som det ska så hon kan använda protesen och de vägrar fullständigt att installera en trapphiss. Svaret när mamma nu VILL flytta till ett serviceboende är, "du är alldeles för UNG för att få en servicelägenhet. Sök en lämpligare lägenhet på den ordinarie bostadsmarknaden istället eller vänta tills din hyresvärd byggt sina tillgänglighetsanpassade hus" FÖR UNG!?? Mamma har väl knappast blivit YNGRE sedan i våras när de ville att hon skulle flytta till serviceboende?? Och att söka lämpligare lägenhet på ordinarie bostadsmarknaden? Det är för det första bostadskö även i Lidköping för att inte prata om att antalet tillgänglighetsanpassade lägenheter inte är direkt stort heller. Det kan dröja ÅR innan mamma får en "vanlig" lägenhet och husen mammas nuvarande hyresvärd ska bygga är klara först om TVÅ ÅR!
MAMMA ÄR INTE KRIMINELL, VARFÖR SKA HON SITTA INLÅST?!
Varför får folk som begår brott villkorligt och kan leva ett nästan normalt liv ute i det fria när min mamma är fången i sitt eget hem??
Brottslingar har mer frihet än vad mamma har, mer förmåner.
Mamma har som jag skrev tidigare en liten hund, Tilja. Förutom några veckor i sommras så har mamma varit tvungen att lämna ifrån sig Tilja och låta henne bo hos mig i Göteborg eftersom mamma inte kan komma ut ur lägenheten och rasta Tilja. Hemsjukvårdens första kommentar när jag och min pojkvän kom hem med Tilja till mamma samma dag mamma kom hem från korttidsboendet efter operationen var, "Den här får du göra dig av med, det är inte på tal om att du ska vara uppe och springa med en hund nu när du amputerat benet!"
DEN HÄR FÅR DU GÖRA DIG AV MED!!?? Tilja är mammas sällskap, hennes livsglädje, mammas anledning att kämpa vidare trots allt och de tycker mamma ska göra sig av med Tilja? VARFÖR?
Vilket BROTT har mamma begått för att inte bara bli fången i sitt eget hem utan även enligt hemsjukvården behöva göra sig av med sitt husdjur?
MAMMA ÄR INTE KRIMINELL, VARFÖR SKA HON STRAFFAS?!
Jag blir så arg när jag sitter här med Tilja vid min sida och vet att mamma sitter och saknar henne varje sekund som går bara för att kommunen inte vill att mamma ska kosta dem pengar. Det är helt okay att lägga pengar på att brottslingar ska ha bra mat, tv och dator i fängelset men att ge mamma möjligheten att ta sig ut på en promenad varje dag och möjligheten att få ha sin hund hos sig, ja, det vill de inte besvära sig med.
MAMMA ÄR INTE KRIMINELL, HON FÖRTJÄNAR ETT NÅGORLUNDA NORMALT LIV!
HON FÖRTJÄNAR ATT HA SIN HUND HOS SIG!
Mamma och Tilja när vi var och hälsade på henne på korttidsboendet innan hon fick komma hem efter operationen.
