R.I.P lille "Simi-cat" :'(

Publicerad 2013-09-13 16:53:42 i Allmänt,

Idag är det fredagen den 13:e september, jag brukar inte kalla just dessa fredagar mer otursamma än vanligt men idag var ingen lycklig dag för mig. Jag är nu precis hemkommen från veterinären där jag sagt ett sista farväl till min lille Arsim. Ja, en gång i tiden var han liten, när jag och Camilla hittade honom och hans bror Fady så var de inte mycket större än att de fick plats i varsin handflata. Arsim den lille busen har vägt så lite som 520 gram, ingen som såg honom som vuxen tror riktigt på det men det är dagens sanning.

Han fick ingen bra start på sitt liv, blev utslängd tillsammans med sina syskon, lämnad att dö..

Uttorkade och på gränsen mellan liv och död fann vi dem en vacker höstdag i augusti 2003, veterinären då trodde aldrig de skulle överleva, de var för uttorkade och för tidigt "tagna" från sin mamma. Men tillsammans visade vi dem att de hade fel. De överlevde och blev två st välmående små rackare, mina små pojkar. <3

Ja, det är inga 520 gram där inte iaf, min lille knubbis. <3

De var alltid väldigt tighta, älskade att tvätta varandra, sova hos varandra och även ta en boxning- eller brottningsmatch när andan föll på. Men de älskade varandra, Arsim sörjde sin bror när han fick somna in för 11 månader sedan, livet blev sig aldrig riktigt likt efter det tyckte han, och jag håller med.

Det kommer aldrig riktigt bli sig likt nu heller, nu när jag fått säga farväl till min lille "simi-cat" också.. :'(

Förut precis innan det var dags att gå så låg Arsim i soffan, jag klappade honom på huvudet och sa att det var dags att säga hejdå nu. Då reste han sig upp, hoppade ner från soffan, gick in i sovrummet och lade sig bredvid sin lille vovve.. Mitt hjärta brast! </3

Jag lät dem ligga där i tio minuter innan det var dags att sätta in Arsim i kattburen och gå iväg, Buffy gick fram till buren och tryckte nosen mot gallret och slickade "Simi-cat" på huvudet innan han gick och lade sig med huvudet på tassarna, de sa verkligen farväl.. :'(

Mitt lilla radarpar.. <3

När jag väl lyckats ta mig till veterinären och de gett Arsim den första lugnande sprutan försökte han krypa upp på min axel, som han brukar göra när något är otäckt. När han insåg att han inte orkade så lade han sig ner med huvudet på min hand. Jag klappade honom på tassen med ena fingret som jag brukar göra ibland och då greppade han mitt finger försiktigt med klorna och höll kvar där tills allt var slut.

Nu är han borta, efter tio år tillsammans så finns han inte mer, och det gör mig så ont. Men äntligen är han fri från smärta och äntligen är han tillbaka hos sin bror. Han fattas mig men jag vet att detta var det enda rätta, hur ont det än gör så hade jag inte kunnat fatta något annat beslut på goda grunder.

Det spelar ingen roll hur många gånger man fattar osjälviska beslut, de blir aldrig lättare att fatta, det gör alltid lika ont.. </3 :'(

Jag älskar dig och kommer minnas dig för alltid lille "Simi-cat". Saknar dig mer än du tror min älskade "svartskalle"!