Det var jobbigt att se henne så.. =(
Igår blev jag upphämtad av min systers sambo som körde mig upp till Lidköping så jag och min syster kunde hälsa på mamma tillsammans, det var väldigt snällt av dem!
Vi åkte strax innan 13 och kom fram till Lidköping lite innan 15, lämnade av Buffy i mammas lägenhet och sedan gav vi oss av mot sjukhuset och IVA. Under vägen dit så berättade min syster om mammas tillstånd på morgonen samma dag, vår morbror Tico hade kommit förbi på besök och pratat lite med henne. Maria sa att mamma hade varit väldigt förvirrad och då hade hon bland annat frågat hur det var med Mirko och hur han skulle ta sig hem nu, Mirko var min mammas lillebror, han gick bort för 7 år sedan. =( Mamma hade också pratat om att det var 3 år sedan hon amputerade benet, vilket hon gjorde i våras. När Maria berättade detta trodde jag att jag skulle vara förberedd inför att träffa mamma men det var jag inte.
När vi kom dit så berättade sköterskan att det fanns en liten röd tråd i det mamma pratade om men hon var fortfarande förvirrad, hon hade även suttit upp på sängkanten lite på dagen. Njurarna har så sakteliga börjat komma igång efter att de tog bort alla hennes mediciner, men man får se vad som händer när medicinerna ska tillbaka igen. Just nu får mamma bara små duttar av morfin ibland och panodil, kan inte tänka mig att panodil hjälper mycket mot smärtan men det är iaf skonsammare för hennes njurar.
Inne i rummet låg mamma i en säng med huvudänden höjd så hon nästan satt upp, de hade satt dropp och liknande i halsen på henne och så hade hon något på vänster hand också. Runt henne stod flera olika monitorer som mätte massa olika saker, jag gissar på bland annat blodtryck och liknande. Hon såg så liten och blek ut, trött och nästan lite hopplös. Det var väldigt jobbigt att se henne så.. =(
När vi sa hej till henne öppnade hon ögonen, de såg alldeles tomma ut, lite som om hon inte riktigt var där men hon kände iaf igen oss.
Det var nästan det enda som inte var förvirrande, när hon sagt hej så började hon prata om att vi fick skicka iväg ambulansen så de inte blev kvar. Hon pratade om att de var jäkligt dåliga på att ge henne mat och vatten, att hon ville åka ner till kiosken och äta något. Sen började hon prata om att killarna som hämtade henne i ambulansen samma morgon var jättetrevliga först men när de insåg att hon skulle till akuten så ändrade de attityd helt och blev jätteotrevliga. Vi kunde bara säga, jaha var det så, hon hade ju inte åkt ambulans samma morgon, det var dagen innan.
Hon försökte hela tiden byta ställing för att hon hade ont, hon sa att båda fötterna sprängvärkte, vi nickade och sa jaså, det måste vara jobbigt. Hon verkade för tillfället ha glömt att hon förlorat ena benet. Sen ville hon ha något att dricka men tyckte inte om apelsinfestisen hon fått så de fick ordna med lite vatten åt henne. Det var en lättnad att iaf se henne dricka lite, även om det inte var mycket hon drack.
Efter en liten stund ville hon komma upp ur sängen igen, hon ville åka till övervångingen där hon hade sitt sovrum och hon ville återigen åka ner till kiosken. Vi sa att kiosken var stängd, hon var ju trots allt inte pigg nog att åka någonstans. Då frågade hon, vad ska vi då hitta på? Vi får hitta på något när du blir bättre och kommer här ifrån mamma, sa vi. Jaså, ni har fortfarande inte förstått, säger mamma då. I det läget tänkte jag, nu har hon gett upp helt, och Maria sa förstått vad då? Det är en komplott, kommer det från mamma. Vi visste inte riktigt vad vi skulle säga. Det var lite skönt att hon sa det och inte, jag kommer inte här ifrån, men det var ändå väldigt jobbigt att se henne så.
Vi fick inte vara inne hos mamma så länge, det kom in en ny patient som var riktigt dålig så vi fick gå till anhörigrummet lite sa de. När vi suttit där 1,5 timme bestämde vi oss för att bege oss och komma tillbaka en annan gång.
Nu sitter jag här hemma och oroar mig, jag träffade henne för två helger sedan när Jimmy och jag var uppe och hälsade på, hon såg riktigt pigg och kry ut. Hade bra färg, var pratglad, sammanhängande och åt jättebra och nu 1,5 vecka senare ser hon blek, trött och jättesvag ut, njurarna krånglar och hon har slangar överallt.
Jag vill inget annat än att hon ska krya på sig, jag är långt ifrån gammal nog att förlora min mamma, jag behöver henne fortfarande! =(
Älskar dig så mamma! <3
