unclouded.blogg.se

Sol, skola, jobb och gym!

Publicerad 2013-03-15 09:33:10 i Känslor,

Har jag fått mer timmar på mitt dygn eller har jag bara blivit bättre på att ta mig för saker? Förra året så tyckte jag inte tiden räckte till mer än att jobba och rasta Buffy i det närmsta. Men nu sitter jag här och tänker tillbaka på veckan som snart har gått och inser att jag då har hunnit gå i skolan varje dag, jobba två dagar, vara på gymmet 3 h, rasta Buffy 10-12 h, göra läxor och studera hemma 8-10 timmar och dessutom sova. Jag menar, hur i hela friden hinner jag med allt? ;)

Kan det vara solen som ger energi att orka med? Jo jag tror det faktiskt, nu på morgonen gick jag och Buffy promenaden på kajen, det var sol där och den värmde så gott att vi satte oss på en bänk och njöt en stund. Man kan riktigt känna hur energin återvänder till kroppen när man sitter med solen i ansiktet!

Jag tror även att en annan anledning till att jag orkar och hinner med mycket mer i år kan vara att jag, ta i trä, fått vara relativt frisk i år. Har inte varit ordentligt sjuk sedan jul, har bara känt mig lite småhängig någon enstaka dag sedan dess. Så UNDERBART!!!! =D

Sen har nog andra saker spelat in när det gäller min nyfunna energi, till exempel det fantastiska nya läget, jag bara älskar att bo på Eriksberg! Lägenheten kan jag kanske fortfarande fundera på om den inte borde ha varit några kvadratmeter större men jag är övertygad om att vi faktiskt kommer få till det.

En annan viktig anledning till min lycka och energi är min älskade Jimmy, han är så underbar, jag älskar honom och alla hans små fel och brister. De är verkligen små och även om jag blir putt på honom ibland så varar det inte särskilt länge för jag inser ganska snabbt att mina känslor för honom är mycket starkare än något irritationsmoment någonsin kan bli. Jag vet fortfarande inte hur jag hade sån tur att hitta honom men snart firar vi ett år tillsammans och jag hoppas det blir många till därefter. <3 <3

En annan sak som ger mig glädje och energi är min rara lilla Pernilla, jag önskar bara att jag finge träffa henne oftare. Hon är lite för långt bort för min smak och det finns lite för lite cash i kassan för att vi ska kunna träffas så ofta som jag skulle vilja. Men jag har henne alltid i mitt hjärta, mina tankar och viktigast av allt i min MOBILTELEFON! ;oD

Att min älskade mamma verkar må mycket bättre gör mig också väldigt lycklig, så skönt att slippa oroa sig för hur hon mår och vad som kommer hända här näst. Hon får ha sin söta lilla pälstuss hos sig, hon håller på och lär sig gå på sina proteser och har gjort vad som verkar vara en lyckad ögonoperation så hon ska se ordentligt på mer än ett öga. Ja min mamma är min inspiration och stolthet, hon är en riktig kämpe och viker sig inte oavsett hur mycket världen slänger mot henne. Hoppas jag snart får lite extra pengar i kassan så att jag kan ta med Jimmy och Buffy och hälsa på henne igen.Mamma precis som Pernilla är lite för långt bort rent fysiskt men de finns alltid i mitt hjärta och mina tankar.

Livet är hårt ibland men man orkar och klarar så mycket mer om man har saker i livet att glädjas åt och att älska, och jag älskar min Jimmy, jag äslakr mina pälsisar (Buffy och Arsim), jag älskar min underbara Pernilla och jag älskar min fantastiska mamma! Ni är viktigast av allt i mitt liv och jag vet inte vad jag skulle göra utan er! <3 <3 <3

Kommentarer (1)

Men allvarligt?!?

Publicerad 2013-01-13 16:07:49 i Känslor,

Igår tog vi bilen till Skara och hälsade på min älskade vän Pernilla, det var så längesedan jag såg henne men tyvärr hann vi inte umgås riktigt så mycket som jag hade önskat. Hon är alltid lika rolig att se/prata med och jag är glad att jag har henne! <3

Efter Pernilla tog vi vägen förbi Skara Hästsport och Zoo, eller vilken ordning det nu skrivs, och passade på att köpa godis till Buffy. På alla andra ställen än just den här zoo butiken kostar Buffys godis 199:- för 494 gram men på Skara Hästsport kostar samma mängd godis, samma märke, samma förpackning 159. Varje gång jag ser prislappen på godiset i andra butiker så tänker jag, Men ALLVARLIGT?! Hur kan det vara sån pris skillnad?

När Buffys godis var inhandlat snurrade vi iväg till min älskade mamma, det var alldeles för längesedan jag såg henne också men det har varken funnits ekonomi eller tid till en resa upp till Lidköping det senaste tyvärr. Detta har jag fått käka upp mången av min ena s.k syster som tillsammans med vår morbror hjälpte mamma att flytta möbler och lite andra saker till nya lägenheten. De har även varit i mammas gamla lägenhet och "röjt" utan att ta med mamma dit så hon kunde säga vad som var viktigt för henne att få med sig i flytten och vad som kunde slängas.

Min s.k syster har skrytigt på fb om att hon är så duktig som är den ENDA som hjälpt mamma och att mammas två andra döttrar är så egocentriska att de inte har avsatt tid i sina egna liv till att ställa upp för vår sjuka mamma men vad jag såg igår när vi var där fick jag mer känslan av att hon hjälpt mamma för sin egen skull. I ena hörnet av mammas gamla lägenhet fanns massa prylar uppställda och detta hade den "snälla" dottern då förklarat för min andra syster i ett sms "Allt som står där är MITT!"
HENNES?!? MEN ALLVARLIGT?!?
När fasen gick mamma och dog???!?

Sen hade hon även så fint skrivit i ett annat sms att allt som stod i sopsäckar var sånt som skulle slängas, jaha det var ju fascinerande för när vi tillsammans med mamma gick igenom säckarna hittade vi massor med saker som mamma ville behålla. Hennes salt och peppar kvarnar, en mugg hon fick i present av mig för 2 år sedan, en del av hennes lök/potatis/grönsaksskärare, hennes sprayflaska för olja hade de också slängt. Känns lite som att mammas "snälla" dotter och hennes storebror har omyndigförklarat henne och själva bestämt vad mamma ska ha kvar och inte, samt då vad som kan vara bra för dem att lägga beslag på. Ja men det är väl snällt av dem, länsa mamma på saker innan hon ens är död, GO FOR IT!

Själv skulle jag aldrig ens kommit på tanken att åka iväg till mammas gamla lägenhet för att röja och slänga saker utan att ta med henne så hon kan säga vad som skall kastas och inte, men det är väl bara för att "jag inte bryr mig om någon annan än mig själv" gissar jag!

Nej, om min s.k syster och morbror nu tycker att jag är så hemsk och värdelös, bara för att jag inte kunde vara där just den dagen de bestämde sig för att flytta mammas grejer och börja röja, att de inte vill veta av mig eller umgås med mig jag men då ska de inte behöva det heller. Jag tycker de beter sig som svin mot mamma och mig och min andra syster så jag tänker inte lägga tid eller energi på att umgås med dem heller. Jag älskar min mamma, hjälper henne i den mån jag kan och skulle aldrig komma på tanken att "plundra" henne på saker och slänga sådant hon både vill ha och behöver. Sen vem som är snällast, hjälpsammast och bäst skiter jag fullständigt i. Jag är inte ute efter att framställa mig själv som något förbaskat helgon, för det är jag inte, till skillnad från min syster och morbror.

Tyck vad ni vill om mig, I don't care! Kan jag hjälpa mamma så gör jag det!

Kommentarer (0)

Jag älskar dig!

Publicerad 2012-11-24 11:41:28 i Känslor,

Om 3 dagar är det 8 månader sedan jag träffade dig, jag hade sedan länge helt gett upp hoppet om det manliga släktet men du har fått mig att inse, alla män är inte stöpta i samma form. Det är så roligt när folk frågar vart vi träffades och du svarar "Vid Gustav Adolf!". Det är en sanning med modifikation, vi träffades där första gången vi sågs, vid Gustav Adolf statyn på Gustav Adolfs torg här i Göteborg men vi hade träffats virtuellt innan.

Det låter lite fånigt att erkänna att vi träffades på en dejtingsajt men det är helt enkelt sanningen. Jag hade loggat in på ett gammalt konto jag skapat på spraydate, hade inte varit inne där på väldigt länge, använde det inte riktigt längre men loggade in en gång var 6:e månad fbara för att ha kvar kontot varför vet jag inte.

I februari loggade jag iaf in och så tänkte jag, vad fasen jag skriver om min presentation bara för skojs skull när jag ändå är inne. Det var en fredagskväll, jag var uttråkad och så där lagom trött i huvudet som man kan bli efter en hel dag med "Utomordentligt Nöjd, Mycket Nöjd, Ganska Nöjd, Ganska Missnöjd, Helt Missnöjd", och jag surfade runt på lite folks sidor för att få inspiration till min egen presentation innan jag bestämde mig för att bara vara mig själv, jag menar, alla andra är ju redan upptagna så dem kan jag inte vara.

Så skrev jag om min presentation, nu minns jag inte riktigt vad jag skrev men kul hade jag iaf, som alltid när jag skriver. ;oP

Efter ett bra tags skrivande var jag ännu tröttare i huvudet, kande att jag inte riktigt fick till presentationen och började fundera på om jag skulle avsluta kontot helt men bestämde mig för att bara logga ut som vanligt, det kostade inget att ha sidan så den kunde få ligga där tänkte jag. Så jag förde muspekaren mot "Logga ut" knappen och skulle precis klicka där när du dök upp på "Online" listan.

Jag kommer ihåg hur jag tänkte att du såg så busig ut på bilden du hade, och så snygg!!

Jag bestämde mig för att klicka på bilden och läsa presentationen innan jag loggade ut, jag satt ju ändå bara hemma och gjorde ingenting så varför inte?

Så jag klickade på bilden, läste din presentation och tänkte, den här killen är helt rätt för mig!

Jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte åtminstone försökte få kontakt med dig så jag satte mig och komponerade ett mail till dig, jag minns inte exakt vad jag skrev men det var lite lagom långt och jag vet att jag avslutade med något i stil med "Nu har jag väl lyckats skrämma bort dig.."

Någon dag senare så svarade du att jag inte hade skrämt bort dig, du svarade på en del frågor jag skrivit och sen skrev du att du just vid det tillfället redan träffade någon från spray som du bestämt träff med ett par gånger fram över och att du inte är typen som dejtar flera personer på en gång. Jag tänkte, givetvis har han redan träffat någon, men han var iaf ärlig. Sen skrev du också att om det inte blev något mellan er och jag fortfarande var singel då så ville du gärna lära känna mig. =)

Det gick några veckor och sen bestämde jag mig för att skriva och fråga hur dett gått med influensan du legat med när vi hördes första gången, du svarade inte och jag tänkte att det kanske fungerat mellan dig och den andra tjejen men efter nästan 2 veckor kom det ett mail från dig, du svarade att du var bättre nu och att det inte riktigt känts rätt med tjejen du träffat så om du ville gärna lära känna mig bättre.

Vi utbytte flera sidor långa mail varje dag under någon vecka innan du dagen då jag och min syster var påväg till Studenternas i Uppsala för att se Villa Lidköping spela SM-Final i bandy för första gången på 29 år gav mig ditt mobilnummer i ett mail. Vi smsade ganska mycket under den dagen och bestämde även att vi skulle träffas fredagen där på för middag och bio. Jag var så nervös och glad!

Bandyfinalen utspelade sig, Villa fick tyvärr åka hem med en förlust trots en otrolig insats men jag var glad ändå! =)

Dagen därpå skickade du ett sms där du skrev att du gärna ville träffa mig innan fredagen om det var okay med mig, om det var!, jag sa att vi kunde träffas efter jobbet dagen efter om du inte hade något emot att ta en promenad med 2 st tokiga hundar, jag var ju bara tvungen att se hur du var med hundar och hur Buffy bedömde dig. Så vi bestämde att vi skulle träffas vid Gustav Adolf statyn när du slutat jobbet och jag varit hemma och hämtat hundarna, min spårvagn var sen så jag smsade att jag skulle bli lite sen, du var dock också lite sen så jag kom först. Så nervör jag var när jag stod där och väntade, jag tänkte på vad som skulle hända, om du skulle gilla mig, om Buffy skulle gilla dig, om jag skulle gilla dig lika mycket efter jag träffat dig och där kom du gående över torget i mörkblå jeans, en brun-beige stickad tröja svart jacka och svarta skor. Jag minns att jag tänkte "Oh, vilken snygging, och stil har han också!" Du kom frm och gav mig en kram, en röd ros som du bad om ursäkt för att den var lite ledsen eftersom du köpt den på lunchen, sen satte du dig på huk och hälsade på Buffy som bara satt där och såg ut som om han tänkte "Hej, dig gillar jag, varsågod och träffa min matte!"

Vi promenerade bort till slottsskogen, Buffy och Tilja visade upp sig från sin a absolut sämsta sidor och skällde på allt med fyra ben och svans, du sa inte mycket men jag visste att du var blyg för det hade du redan förvarnat mig om så jag pratade på vilket alla som känner mig vet att jag är bra på. ;) Efter några timmars promenad hade mörkret fallit, vi började gå tillbaka, B & T började bli trötta i tassarna så du erbjöd dig att bära den lilla vita manliga hunden eftersom jag var tvungen att bära Buffy. Jag minns att du såg ut som om du var rädd att hon skulle gå sönder, jag visste att du skulle bli en underbar husse till Buffy om det fungerade mellan oss. Och jag hade rätt!

Buffy och även katterna föll stenhårt precis som jag.

När vi hade skiljts åt så smsade du och skrev att du hoppades att du inte skrämt bort mig med min blyghet, jag svarade att jag inte var så lättskrämd och vi höll kontakten fram till fredagen då jag fått bestämma vilken film vi skulle se på bio, jag hade valt Wrath of the Titans inte så romantisk film men jag hade gått och funderat på att se den filmen att bra tag, du hade valt restaurang och bokat bord. Dinner 22 hette restaurangen, bordet var bokat till 19:00 och bion kl 21:00. Vi började med älgcarpaccio med västerbottenschips och ruccola, sen blev det renytterfilé med rotfrukt och potatiskaka till varmrätt och det tog sån tid att få maten så den planerade efterrätten fanns ingen tid för om vi skulle hinna med filmen. Men allt som allt var det en av de bästa kvällarna i mitt liv, allt ifrån middagen till den första kyssen innan vi skildes åt. Jag var så lycklig när jag satt på vagnen hem den kvällen och fortfarande när jag ser dig, håller om dig eller vaknar bredvid dig känner jag mig lika lycklig.

Du är den underbaraste killen som finns, du är en perfekt husse till Buffy, du lagar god mat, du är mysig och kramig och du får mig att skratta. Nu ska vi snart flytta så vi kan bo i vårt hem inte ditt eller mitt, jag ser fram emot det otroligt mycket, jag vet att det inte alltid är lätt att vara i ett förhållande men alla svårigheter går att övervinna om man gör det tillsammans. Jag vet nu att jag har hittat den sista pusselbiten för att känna mig hel, du är den sista pusselbiten min älskade. Med dig känner jag mig hemma oavsett vart jag är, jag känner mig trygg oavsett vilken situation jag befinner mig i, jag känner mig varm hur kallt det än må vara bara jag har dig hos mig. Jag fick kyssa många grodor innan jag hittade min prins men det var det värt! Jag älskar dig Jimmy! Att träffa dig var som att vinna drömvinsten på lotto!

Tänk att du till och med blev förtjust i det lilla tokiga vita fluffet! ;)

Mitt hjärta, jag älskar dig så! <3<3

Kommentarer (0)

Ett motgångs år..

Publicerad 2012-11-09 09:06:15 i Känslor,

Det känns lite som att detta år, 2012, är lite av ett motgångsår för mig och min familj.

Otroligt mycket har hänt och det börjar kännas lite motigt, tycker min familj har drabbats nog nu!

Det hela började med min mykoplasma som övergick till dubbelsidig lunginflammation i januari/februari, redan där borde jag förstått att detta skulle bli ett tuff år. Kort efter det var det mammas tur, hon fick läggas in och göra en lårbensamputering, hon fick mediciner som inte var kompatibla med henne så hon blev riktigt dålig.

Sen i april började min arbetsgivare jäklas och vägrade ge mig de timmar jag var berättigad till enligt avtalet, istället avbokade de mina pass och skickade hem mig. Strax därefter fick jag veta av läkaren att jag har fibromyalgi, en livslång sjukdom som även min kära mamma har men jag hoppats på att slippa.

När jag väl fick komma tillbaka till jobbet så åkte jag på en förkylning som satte sig på stämbanden vilket ledde till att jag var tvungen att sjukskriva mig eftersom jag måste ha min röst för att kunna sköta mitt jobb. Under tiden jag varit sjukskriven har jag åkt på alla virus och bakterier ni kan tänka er så jag får aldrig bli riktigt frisk av någon anledning. Förutom virus och bakterier så måste jag dagligen kämpa med min fibro, mina leder och muskler värker, jag har en otroligt envis trötthet som vägrar ge med sig, migrän som kommer ständigt och jämt, iskalla händer och fötter, kasst immunförsvar ( som jag skrev innan ), är otroligt kraftlös i mina armar och händer vilket leder till att jag tappar saker hela tiden. Fibromyalgi är en jäkligt jobbig sjukdom och nu förstår jag vad mamma levt med alla dessa år. Förutom det jag skrev innan gör fibron mycket mer som t ex att man känner sig otroligt stel, ständit rinnande näsa, problem med andningen, kliande och värkande öron, sömnproblem.. ja ni fattar.

För att gå vidare till nästa olycka i min familj så ser vi till min syster, hon var på Grönan och lyckades bryta fingret i, jag tror det var lustiga huset, hur lyckas man? Ja jag vet inte men det är nog ytterligare ett bevis på att detta år går i olyckans tecken.

Efter min systers lilla olycka så var det mammas tur igen, flera gånger fick hon åka in med ambulans, ena gången var det att hon hade extremt lågt blodvärde så de fick ge henne flera påsar blod, hon vart dessutom uttorkad så de fick ge henne flera påsar med dropp. Hon har åkt in akut för att hennes blodtryck var farligt lågt och hon knappt var kontaktbar, det visade sig att hennes blodsalter var höga så de fick ge henne insulin för att sänka dem, men eftersom mamma är diabetiker fick de även ge henne glukos för att motverka insulinet.

I samma handvändning slutade mammas njurar att fungera, ja hon skrämde oss rejält där. När de fått ordning på hennes njurar så var det dags för hennes kvarvarande ben att jäklas så hon åkte på blodförgiftning i benet till råga på allt.

Ja man blir lite lätt trött på allt som hänt och fortfarande händer känner jag, nu ligger mamma på KSS för att utvärdera om de kan rädda hennes ben eller inte. =(

Samma dag som mamma åkte in till KSS var olyckan framme och knackade på min systers dörr igen, kl 4 på morgonen igår började hennes hus brinna, mannen som sov i huset när det hände lyckades ta sig ut tillsammans med katterna och ett par jeans, resten slukades av lågorna. Alla deras behörigheter och minnen slukades av lågorna, ja allt verkligen. Känns fruktansvärt men jag är samtidigt glad att ingen kom till skada.

Jag känner bara att det får vara nog nu, jag vill inte ha mer 2012!!

Min familj har drabbats tillräckligt nu!

Kommentarer (0)

Det var jobbigt att se henne så.. =(

Publicerad 2012-11-02 08:20:00 i Känslor,

Igår blev jag upphämtad av min systers sambo som körde mig upp till Lidköping så jag och min syster kunde hälsa på mamma tillsammans, det var väldigt snällt av dem!

Vi åkte strax innan 13 och kom fram till Lidköping lite innan 15, lämnade av Buffy i mammas lägenhet och sedan gav vi oss av mot sjukhuset och IVA. Under vägen dit så berättade min syster om mammas tillstånd på morgonen samma dag, vår morbror Tico hade kommit förbi på besök och pratat lite med henne. Maria sa att mamma hade varit väldigt förvirrad och då hade hon bland annat frågat hur det var med Mirko och hur han skulle ta sig hem nu, Mirko var min mammas lillebror, han gick bort för 7 år sedan. =( Mamma hade också pratat om att det var 3 år sedan hon amputerade benet, vilket hon gjorde i våras. När Maria berättade detta trodde jag att jag skulle vara förberedd inför att träffa mamma men det var jag inte.

När vi kom dit så berättade sköterskan att det fanns en liten röd tråd i det mamma pratade om men hon var fortfarande förvirrad, hon hade även suttit upp på sängkanten lite på dagen. Njurarna har så sakteliga börjat komma igång efter att de tog bort alla hennes mediciner, men man får se vad som händer när medicinerna ska tillbaka igen. Just nu får mamma bara små duttar av morfin ibland och panodil, kan inte tänka mig att panodil hjälper mycket mot smärtan men det är iaf skonsammare för hennes njurar.

Inne i rummet låg mamma i en säng med huvudänden höjd så hon nästan satt upp, de hade satt dropp och liknande i halsen på henne och så hade hon något på vänster hand också. Runt henne stod flera olika monitorer som mätte massa olika saker, jag gissar på bland annat blodtryck och liknande. Hon såg så liten och blek ut, trött och nästan lite hopplös. Det var väldigt jobbigt att se henne så.. =(

När vi sa hej till henne öppnade hon ögonen, de såg alldeles tomma ut, lite som om hon inte riktigt var där men hon kände iaf igen oss.

Det var nästan det enda som inte var förvirrande, när hon sagt hej så började hon prata om att vi fick skicka iväg ambulansen så de inte blev kvar. Hon pratade om att de var jäkligt dåliga på att ge henne mat och vatten, att hon ville åka ner till kiosken och äta något. Sen började hon prata om att killarna som hämtade henne i ambulansen samma morgon var jättetrevliga först men när de insåg att hon skulle till akuten så ändrade de attityd helt och blev jätteotrevliga. Vi kunde bara säga, jaha var det så, hon hade ju inte åkt ambulans samma morgon, det var dagen innan.

Hon försökte hela tiden byta ställing för att hon hade ont, hon sa att båda fötterna sprängvärkte, vi nickade och sa jaså, det måste vara jobbigt. Hon verkade för tillfället ha glömt att hon förlorat ena benet. Sen ville hon ha något att dricka men tyckte inte om apelsinfestisen hon fått så de fick ordna med lite vatten åt henne. Det var en lättnad att iaf se henne dricka lite, även om det inte var mycket hon drack.

Efter en liten stund ville hon komma upp ur sängen igen, hon ville åka till övervångingen där hon hade sitt sovrum och hon ville återigen åka ner till kiosken. Vi sa att kiosken var stängd, hon var ju trots allt inte pigg nog att åka någonstans. Då frågade hon, vad ska vi då hitta på? Vi får hitta på något när du blir bättre och kommer här ifrån mamma, sa vi. Jaså, ni har fortfarande inte förstått, säger mamma då. I det läget tänkte jag, nu har hon gett upp helt, och Maria sa förstått vad då? Det är en komplott, kommer det från mamma. Vi visste inte riktigt vad vi skulle säga. Det var lite skönt att hon sa det och inte, jag kommer inte här ifrån, men det var ändå väldigt jobbigt att se henne så.

Vi fick inte vara inne hos mamma så länge, det kom in en ny patient som var riktigt dålig så vi fick gå till anhörigrummet lite sa de. När vi suttit där 1,5 timme bestämde vi oss för att bege oss och komma tillbaka en annan gång.

Nu sitter jag här hemma och oroar mig, jag träffade henne för två helger sedan när Jimmy och jag var uppe och hälsade på, hon såg riktigt pigg och kry ut. Hade bra färg, var pratglad, sammanhängande och åt jättebra och nu 1,5 vecka senare ser hon blek, trött och jättesvag ut, njurarna krånglar och hon har slangar överallt.

Jag vill inget annat än att hon ska krya på sig, jag är långt ifrån gammal nog att förlora min mamma, jag behöver henne fortfarande! =(

Älskar dig så mamma! <3

Kommentarer (0)

En sorgens dag..

Publicerad 2012-10-26 11:35:24 i Känslor,

Då..

Det är en varm augustidag året är 2003...

Min syster och jag är ute och promenerar hennes hund Shadow och en kompis hund Atlas. Det är strålande sol och vi bestämmer oss för att ta den långa promenaden nere vid vattnet. Vi går förbi utebadet och ner mot sjön, genar på stigen som alla badare har trampat upp istället för att ta den asfalterade cykel/gång banan. Det var ett tag sedan det regnade för stigen består av torr och fast jord istället för lera och vatten som den gör då det regnat.

Nere vid sjön låter vi hundarna gå lösa, även om både Shadow och Atlas älskar att springa iväg ut i vattnet, vi strosar fram och njuter av solen mot våra ansikten och pratar om allt och inget. Solen glittrar i vattnet och man ser Kinnekulle torna upp sig ute i vattnet. Om nu en kulle kan göra det..

Vi går i sakta mak ner förbi fotbollsplanerna där alla lag, stora som små, brukar träna. En av planerna heter Bävervallen, varför har jag ingen aning om, har aldrig sett några bävrar där. Några barn från campingen springer runt och jagar en fotboll på den stora grusplanen och på den övre av gräsplanerna spelar en annan campande familj kubb ser det ut som. På bävervallen står han med schäfrarna, kommer aldrig ihåg vad han heter även om jag har ett vagt minne av att jag faktiskt fått veta det. Vi kopplar Shad så hon inte ska springa fram och störa dem i träningen, Atlas kunde inte bry sig mindre. Han tränar där med sina tre schäfrar minst en timme varje dag, iaf varje dag jag går där nere.

Så kommer vi fram till campingen, full med tält, husvagnar och små röda stugor. Folk överallt, både på campingen och nere vid vattnet. Barn springer runt i vattnet, de minsta i baddräkter med sött krås på och de lite äldre i vanliga men färgglada badkläder. Det ser skönt ut i vattnet men vi promenerar vidare, hundar får inte bada här. Vi lämnar folket bakom oss och fortsätter ner mot båtgården, där släpper vi ner hundarna till vattnet så de kan svalka sig. När vi går vidare bort från vattnet, passerar de stora röda smått förfallna båtskjulen, låter vi hundarna dricka ur kranen de har satt upp till de som tvättar sina båtar.

Nu kommer vi till cykelbanan som går mellan Stenhammar och centrala Lidköping, några glada ungdomar cyklar förbi oss med drickaburkar i handen, trädens grenar svajar i den lätta brisen och bilarna vrålar förbi uppe på vägen. Det är ändå ganska lugnt och skönt. Så kommer vi fram till campingens framsida vi går och småpratar när min syster plötsligt tittar upp mot busshållsplatsen, frånvarande ger mig Shadows koppel och säger, "här, håll, jag såg något." Jag tar emot kopplet och följer hennes blick, ser bara högt gräs och några tallar runt busskuren, nej vänta! Där i gräset precis bara en meter från vägkanten vid en av tallarna ser jag, ett litet, litet svart öra. Precis då säger min syster, "Det ligger två jättesmå kattungar här!". Jag kortar hundarnas koppel och närmar mig försiktigt samtidigt som hon lyfter upp de livrädda små knytena. Vi får vira in dem i min skjorta för att hindra dem från att riva sönder oss med sina små sylar till klor. "Åh herre gud, de ryms båda i mina händer, de kan inte vara många veckor." De små knytena var så söta men otroligt vilda av rädsla, en var svart korthårig med vit nos, vit bringa och vita ankelsockar och den andre lite fluffigare päls, tigerrandig lite åt något konstigt guldgrått håll och vita knästrumpor.

Vi måste se till att de får i sig lite vätska, de är väldigt uttorkade. Vi går förbi pizzerian, syrran går in och frågar om hon kan få en liten burk med vatten. Vi försöker få i dem några droppar vatten med pizzagrabbarna stirrande och sägande , "Äh. gå tillbaka med dem och lämna dem, de kommer ändå inte överleva." Nej, de ska iaf få en chans!" svarar vi. "Om ni inte är snälla så döper vi dem efter er" säger jag och håller upp den lille svarte. "Hej lille vän, ska du heta Arsim, ja det passar dig jättebra!" så klappar jag den andre på huvudet och säger "Och då får du bli lille Fady!".

Så beger vi oss av hemåt samtidigt som vi ringer mamma och berättar, "Ja, två stycken, de är pyttesmå." Mamma kommer och möter oss hemma hos mig. Jag springer ner och köper modersmjölksersättning och en nappflaska på apoteket och så ska det matas. Mamma har under tiden kollat på de små raringarna och kommit fram till att de precis öppnat ögonen och således är ca 4-5 veckor gamla. Vi får inte i dem mjölken, gissar att de är för uttorkade och försöker droppa lite vatten i munnen på dem. En droppe vatten, vänta 10 min, en droppe vatten och vänta. Så fortgick det ett tag och vi fick i dem lite men inte tillräckligt och dessutom var de otroligt kalla trots det varma vädret. "Mamma" sa jag, "de kommer aldrig överleva natten". Mamma sätter på ugnen på lägsta värme och säger åt mig att hämta en handduk. Ja det låter helkonstigt men vi tog de små knytena och lade dem på en handduk på gallret i nedre delen av ugnen med luckan öppen, där satt de en stund och gottade sig. Så var det samma visa igen, ut med den ene ge en droppe vatten och in igen, samma sak med den andre.

Mamma och min syster gick till slut hem och kvar blev jag med två små kattungar och min Lucky, katten jag redan hade. Han undrade vad i hela friden det var jag hade i ugnen som var så intressant för mig. Hela natten satt jag uppe och gav en droppe vatten till de små med jämna mellanrum. Trots detta fick jag inte i dem tillräckligt för att de skulle återhämta sig. På morgonen ringde jag mamma och sa att de började bli så slöa, "vi måste ta dem till veterinären". Sagt och gjort, upp med de små i en bäddad kartong och iväg till Blå Stjärnan. Veterinären tittar på dem, lyfter skinnet i nacken på dem, tittar lite till och konstaterar som vi att de är uttorkade och att det inte är säkert de överlever vad vi än gör. Men eftersom jag ville ge dem en chans sa jag att hon måste göra det hon kan så hon sprutade in vätska i nacken på dem så de fick en större dos snabbt. Sen var det bara att låta dem vila, ge dem modersmjölksersättning om de ville ta flaskan, sen vänta och se.

Vi åker hem och fortsätter med vatten med jämna mellanrum, in i ugnen för att sova och så höll det på. Efter någon dag har de små raringarna hunnit vila upp sig något, så jag blandar mjölkersättningen i flaskan och sätter flaskan till lille Fadys mun, han är så hungrig att han låter som värsta vildjuret som sliter sönder sitt byte när han tar sig an flaskan. Han äter tills magen ser ut som en liten pingisboll och sen somnar han. När lille Arsim tar flaskan och äter han med blir jag så lättad, de kommer överleva!

Ugnen byts mot en mysigt bäddad kartong och det är många turer med matningen. En eftermiddag sitter mamma och jag och dricker kaffe när jag hör en av dem jama i lådan i vardagsrummet, jag snabbar mig dit och lyfter upp lille "Simmi" som jag kommit att kalla honom ibland. "Schhh, väck inte din bror!" viskar jag i hans lilla ludna öra, "kom så ska du få lite mat i magen. Vi sitter helt lugnt i köket, Simmi med flaskan mellan tassarna ivrigt sugandes för att mätta en hungrig liten mage, när vi plötsligt hör värsta dödsskriet. Tur mamma höll kattungen för jag flyger upp så häftigt att jag nästan slår omkull bordet och rusar iväg till vardagsrummet i tron att Fady vrider sig i dödsplågor av någon anledning. Så ser jag honom i lådan, han springer runt i lådan, klättrar på kanten och skriker helt förtvivlat, så slår det mig det är ingen fara med honom han letar efter sin bror.

Jag lyfter upp, håller honom tätt, viskar lugnande ord i hans lilla öra och tar honom med mig ut i köket där Arsim har ätit klart och just nu leker förnöjt med mammas finger. Fady som jag ställt ner på bordet tultar fram till honom och klänger sig fast vid honom en stund, som om han tänkte "Åh, brorsan, jag älskar dig!"

Nu..

Det är en strålande vacker, kylig oktoberdag 2012, det finns lite moln på himlen men solen skiner till och från. De kvarvarande löven på träden är orangea och gula om vartannat, det borde vara en underbar dag men det är det inte.

Idag är en sorgens dag...

En dag som jag visste skulle komma men hoppats att jag som genom något mirakel skulle slippa. Min älskade Fady, den lille trulsen som låg i ugnen för 9 år sedan, det är hans sista dag idag. Min lille tjockis som för bara 6 månader sedan vägde gott och väl 8-9 kg måste få somna in troligen pga cancer.

För några månadader sedan började han tappa vikt lite smått, jag tänkte, vad bra äntligen har han insett att han inte behöver äta ihjäl sig. Simmi däremot som alltid varit något smalare hade "tagit över" Fadys vikt, så nu var Fady nästan normal viktig och Arsim en liten tjockis. Jag oroade mig inte för honom alls eftersom han fortfarande åt som han skulle och gick på lådan som vanligt. Men för någon månad sedan började han äta allt mer sporadiskt av sin kattmat, men han nallade gärna av hundarnas mat så jag tänkte att han tröttnat på sin mat. De hade ju trots allt ätit den under 8,5 år. Så när det någon vecka senare var dags att inhandla kattmat bytte jag foder, till ett med mycket näring i men som ska vara bra för stereliserade katter. Han blev jätteglad när han fick första portionen och åt riktigt bra. Jag blev lika glad jag, det var bara fodret tänkte jag.

Men det var det inte, han åt mindre och mindre, på någon vecka hade han gått ner massor. Han sov mycket och slutade helt att brottas med brorsan som han alltid brukar göra. Jag försökte byta till blötfoder, ge honom grädde och vitaminer men inget hjälpte. Han åt bara lite, gick ner mer och mer, väger knappt 2 kg längre, har nästan inte ätit alls på en vecka som jag vet och igår var jag tvungen att fatta ett av mitt livs svåraste beslut. Jag ringde Blå Stjärnan och bokade tid för Fady, den tiden blev ikväll kl 18..

Hur ska jag klara att släppa mitt lilla knyte?

Hur ska jag kunna ta farväl?

Hur ska jag kunna stoppa tårarna, tårarna som redan rinner... ='(

Älskade lille Fady, vilken glädje du skänkt oss!