En sorgens dag..

Publicerad 2012-10-26 11:35:24 i Känslor,

Då..

Det är en varm augustidag året är 2003...

Min syster och jag är ute och promenerar hennes hund Shadow och en kompis hund Atlas. Det är strålande sol och vi bestämmer oss för att ta den långa promenaden nere vid vattnet. Vi går förbi utebadet och ner mot sjön, genar på stigen som alla badare har trampat upp istället för att ta den asfalterade cykel/gång banan. Det var ett tag sedan det regnade för stigen består av torr och fast jord istället för lera och vatten som den gör då det regnat.

Nere vid sjön låter vi hundarna gå lösa, även om både Shadow och Atlas älskar att springa iväg ut i vattnet, vi strosar fram och njuter av solen mot våra ansikten och pratar om allt och inget. Solen glittrar i vattnet och man ser Kinnekulle torna upp sig ute i vattnet. Om nu en kulle kan göra det..

Vi går i sakta mak ner förbi fotbollsplanerna där alla lag, stora som små, brukar träna. En av planerna heter Bävervallen, varför har jag ingen aning om, har aldrig sett några bävrar där. Några barn från campingen springer runt och jagar en fotboll på den stora grusplanen och på den övre av gräsplanerna spelar en annan campande familj kubb ser det ut som. På bävervallen står han med schäfrarna, kommer aldrig ihåg vad han heter även om jag har ett vagt minne av att jag faktiskt fått veta det. Vi kopplar Shad så hon inte ska springa fram och störa dem i träningen, Atlas kunde inte bry sig mindre. Han tränar där med sina tre schäfrar minst en timme varje dag, iaf varje dag jag går där nere.

Så kommer vi fram till campingen, full med tält, husvagnar och små röda stugor. Folk överallt, både på campingen och nere vid vattnet. Barn springer runt i vattnet, de minsta i baddräkter med sött krås på och de lite äldre i vanliga men färgglada badkläder. Det ser skönt ut i vattnet men vi promenerar vidare, hundar får inte bada här. Vi lämnar folket bakom oss och fortsätter ner mot båtgården, där släpper vi ner hundarna till vattnet så de kan svalka sig. När vi går vidare bort från vattnet, passerar de stora röda smått förfallna båtskjulen, låter vi hundarna dricka ur kranen de har satt upp till de som tvättar sina båtar.

Nu kommer vi till cykelbanan som går mellan Stenhammar och centrala Lidköping, några glada ungdomar cyklar förbi oss med drickaburkar i handen, trädens grenar svajar i den lätta brisen och bilarna vrålar förbi uppe på vägen. Det är ändå ganska lugnt och skönt. Så kommer vi fram till campingens framsida vi går och småpratar när min syster plötsligt tittar upp mot busshållsplatsen, frånvarande ger mig Shadows koppel och säger, "här, håll, jag såg något." Jag tar emot kopplet och följer hennes blick, ser bara högt gräs och några tallar runt busskuren, nej vänta! Där i gräset precis bara en meter från vägkanten vid en av tallarna ser jag, ett litet, litet svart öra. Precis då säger min syster, "Det ligger två jättesmå kattungar här!". Jag kortar hundarnas koppel och närmar mig försiktigt samtidigt som hon lyfter upp de livrädda små knytena. Vi får vira in dem i min skjorta för att hindra dem från att riva sönder oss med sina små sylar till klor. "Åh herre gud, de ryms båda i mina händer, de kan inte vara många veckor." De små knytena var så söta men otroligt vilda av rädsla, en var svart korthårig med vit nos, vit bringa och vita ankelsockar och den andre lite fluffigare päls, tigerrandig lite åt något konstigt guldgrått håll och vita knästrumpor.

Vi måste se till att de får i sig lite vätska, de är väldigt uttorkade. Vi går förbi pizzerian, syrran går in och frågar om hon kan få en liten burk med vatten. Vi försöker få i dem några droppar vatten med pizzagrabbarna stirrande och sägande , "Äh. gå tillbaka med dem och lämna dem, de kommer ändå inte överleva." Nej, de ska iaf få en chans!" svarar vi. "Om ni inte är snälla så döper vi dem efter er" säger jag och håller upp den lille svarte. "Hej lille vän, ska du heta Arsim, ja det passar dig jättebra!" så klappar jag den andre på huvudet och säger "Och då får du bli lille Fady!".

Så beger vi oss av hemåt samtidigt som vi ringer mamma och berättar, "Ja, två stycken, de är pyttesmå." Mamma kommer och möter oss hemma hos mig. Jag springer ner och köper modersmjölksersättning och en nappflaska på apoteket och så ska det matas. Mamma har under tiden kollat på de små raringarna och kommit fram till att de precis öppnat ögonen och således är ca 4-5 veckor gamla. Vi får inte i dem mjölken, gissar att de är för uttorkade och försöker droppa lite vatten i munnen på dem. En droppe vatten, vänta 10 min, en droppe vatten och vänta. Så fortgick det ett tag och vi fick i dem lite men inte tillräckligt och dessutom var de otroligt kalla trots det varma vädret. "Mamma" sa jag, "de kommer aldrig överleva natten". Mamma sätter på ugnen på lägsta värme och säger åt mig att hämta en handduk. Ja det låter helkonstigt men vi tog de små knytena och lade dem på en handduk på gallret i nedre delen av ugnen med luckan öppen, där satt de en stund och gottade sig. Så var det samma visa igen, ut med den ene ge en droppe vatten och in igen, samma sak med den andre.

Mamma och min syster gick till slut hem och kvar blev jag med två små kattungar och min Lucky, katten jag redan hade. Han undrade vad i hela friden det var jag hade i ugnen som var så intressant för mig. Hela natten satt jag uppe och gav en droppe vatten till de små med jämna mellanrum. Trots detta fick jag inte i dem tillräckligt för att de skulle återhämta sig. På morgonen ringde jag mamma och sa att de började bli så slöa, "vi måste ta dem till veterinären". Sagt och gjort, upp med de små i en bäddad kartong och iväg till Blå Stjärnan. Veterinären tittar på dem, lyfter skinnet i nacken på dem, tittar lite till och konstaterar som vi att de är uttorkade och att det inte är säkert de överlever vad vi än gör. Men eftersom jag ville ge dem en chans sa jag att hon måste göra det hon kan så hon sprutade in vätska i nacken på dem så de fick en större dos snabbt. Sen var det bara att låta dem vila, ge dem modersmjölksersättning om de ville ta flaskan, sen vänta och se.

Vi åker hem och fortsätter med vatten med jämna mellanrum, in i ugnen för att sova och så höll det på. Efter någon dag har de små raringarna hunnit vila upp sig något, så jag blandar mjölkersättningen i flaskan och sätter flaskan till lille Fadys mun, han är så hungrig att han låter som värsta vildjuret som sliter sönder sitt byte när han tar sig an flaskan. Han äter tills magen ser ut som en liten pingisboll och sen somnar han. När lille Arsim tar flaskan och äter han med blir jag så lättad, de kommer överleva!

Ugnen byts mot en mysigt bäddad kartong och det är många turer med matningen. En eftermiddag sitter mamma och jag och dricker kaffe när jag hör en av dem jama i lådan i vardagsrummet, jag snabbar mig dit och lyfter upp lille "Simmi" som jag kommit att kalla honom ibland. "Schhh, väck inte din bror!" viskar jag i hans lilla ludna öra, "kom så ska du få lite mat i magen. Vi sitter helt lugnt i köket, Simmi med flaskan mellan tassarna ivrigt sugandes för att mätta en hungrig liten mage, när vi plötsligt hör värsta dödsskriet. Tur mamma höll kattungen för jag flyger upp så häftigt att jag nästan slår omkull bordet och rusar iväg till vardagsrummet i tron att Fady vrider sig i dödsplågor av någon anledning. Så ser jag honom i lådan, han springer runt i lådan, klättrar på kanten och skriker helt förtvivlat, så slår det mig det är ingen fara med honom han letar efter sin bror.

Jag lyfter upp, håller honom tätt, viskar lugnande ord i hans lilla öra och tar honom med mig ut i köket där Arsim har ätit klart och just nu leker förnöjt med mammas finger. Fady som jag ställt ner på bordet tultar fram till honom och klänger sig fast vid honom en stund, som om han tänkte "Åh, brorsan, jag älskar dig!"

Nu..

Det är en strålande vacker, kylig oktoberdag 2012, det finns lite moln på himlen men solen skiner till och från. De kvarvarande löven på träden är orangea och gula om vartannat, det borde vara en underbar dag men det är det inte.

Idag är en sorgens dag...

En dag som jag visste skulle komma men hoppats att jag som genom något mirakel skulle slippa. Min älskade Fady, den lille trulsen som låg i ugnen för 9 år sedan, det är hans sista dag idag. Min lille tjockis som för bara 6 månader sedan vägde gott och väl 8-9 kg måste få somna in troligen pga cancer.

För några månadader sedan började han tappa vikt lite smått, jag tänkte, vad bra äntligen har han insett att han inte behöver äta ihjäl sig. Simmi däremot som alltid varit något smalare hade "tagit över" Fadys vikt, så nu var Fady nästan normal viktig och Arsim en liten tjockis. Jag oroade mig inte för honom alls eftersom han fortfarande åt som han skulle och gick på lådan som vanligt. Men för någon månad sedan började han äta allt mer sporadiskt av sin kattmat, men han nallade gärna av hundarnas mat så jag tänkte att han tröttnat på sin mat. De hade ju trots allt ätit den under 8,5 år. Så när det någon vecka senare var dags att inhandla kattmat bytte jag foder, till ett med mycket näring i men som ska vara bra för stereliserade katter. Han blev jätteglad när han fick första portionen och åt riktigt bra. Jag blev lika glad jag, det var bara fodret tänkte jag.

Men det var det inte, han åt mindre och mindre, på någon vecka hade han gått ner massor. Han sov mycket och slutade helt att brottas med brorsan som han alltid brukar göra. Jag försökte byta till blötfoder, ge honom grädde och vitaminer men inget hjälpte. Han åt bara lite, gick ner mer och mer, väger knappt 2 kg längre, har nästan inte ätit alls på en vecka som jag vet och igår var jag tvungen att fatta ett av mitt livs svåraste beslut. Jag ringde Blå Stjärnan och bokade tid för Fady, den tiden blev ikväll kl 18..

Hur ska jag klara att släppa mitt lilla knyte?

Hur ska jag kunna ta farväl?

Hur ska jag kunna stoppa tårarna, tårarna som redan rinner... ='(

Älskade lille Fady, vilken glädje du skänkt oss!