unclouded.blogg.se

Ja, så var nedräkningen nere på timmarna då, jag sitter här i soffan med datorn i mitt knä och funderar på vad med ett upprop som är så himla skrämmande..

Alltså inte skrämmande som en skräckfilm eller folk som helt random får för sig att massmörda folk bara för att de anser att världen spårat ur, mer som en bergochdalbana. Den där pirriga känslan när man är på väg upp för till exempel första backen i Balder och vet att precis runt kröken så kommer en backe med 70 graders lutning och du har inget annat val än att åka ned för den. Eller känslan du har när du ska på en första dejt, står där på vald mötesplats och ser personen du ska träffa komma mot dig.

Idag är det dags för första skoldagen, men det är egentligen ingen skola idag, det är uppropet där man gör klart att man verkligen tänker gå den här utbildningen. Kommer man inte idag så förlorar man sin plats, jag tänker givetvis gå för jag vill ha min plats.

 

Men åter igen, vad är det som gör att jag är så otroligt pirrig? 

Det är inte direkt så att jag måste göra ett prov idag,jag behöver inte bevisa vad jag kan eller att jag förtjänar min plats, jag har redan visat vad jag går för och förtjänat min plats. Men ändå har jag miljoner fjärilar i magen...

Vad gör fjärilarna där?

Det är ett upprop, inga lektioner, inga prov, vad är det som är så skrämmande?

Kan det vara att idag är dagen då jag sätter mig i vagnen, spänner fast bältet, drar ner bygeln och påbörjar min resa genom en tvåårig bergochdalbana? Kan det vara förväntningarna på vad som komma skall som gör att jag är så nervös och pirrig trots att det bara är ett upprop idag?

 

Ja man kan nog jämföra det med en bergochdalbana, jag vet att detta är början på en resa som jag samlat mod till att påbörja länge. Jag har, som ett barn, väntat på att ha rätt "längd", jag har letat efter rätt "nöjespark", kämpat mig fram i "kön". När jag haft "åkattraktionen" i sikte så har jag räknat "besökarna" som står mellan mig och "åkturen" tills jag äntligen får komma fram, sätta mig i vagnen, knäppa fast bältet, dra ner bygeln och börja rulla ut från "stationen". Idag kl 14 börjar min åktur och jag är vansinnigt pirrig, som man alltid är första gången man ska åka en ny åkattraktion. Kanske har jag gjort er helt förvirrade eller så har jag lyckats förklara precis hur jag känner mig idag inför uppropet på Juridisk assistent - Paralegal utbildningen. It's going to be a ride to remember!  =D